Det är dax att bita i det sura äpplet!

Det är dags att göra sig av med dem....Dem där som har hängt med så länge...För min del i 7-8 år....
Jag tänker på dem där extra kilona som man får på köpet när man blir gravid. För min del rör det sig om ca 10 kilo som ska bort. Tänkte mig 1/2 kilo i veckan. Det borde väl gå, eller? 
Det som är svårt här i Kina är att man inte riktigt vet vad det är man stoppar i sig. Det är många knapriga grönsaker, men också en hel del socker i kötträtter och kycklingrätter...Jag MÅSTE (hur tungt det än är ibland) antingen powerwalka minst 1 1/2 timme eller stå på crosstrainern en halvtimme varje dag....Ska försöka äta hälften av det jag normalt äter...Ja, vi får se om det hjälper! 
Tänker inte vända upp och ner på allt för dessa kilo men OJ så skönt om jag fick bort dem....

Vad har hänt i veckan då? Jo, vi har haft underbart väder och det är så roligt att visa Nanjing från sin bästa sida.

På måndagen var det skola igen. Det är en befrielse att inte lämna en gråtande son längre på skolan! (Sen tror jag att han gråter någon gång ibland under dagen men inget som han säger själv utan det syns i ansiktet).
Vi åt lunch på potato pub och sen fick mamma och pappa följa med och hämta Gustav. Det är så roligt när Gustav o c/o går från maten och håller i ett rep så dem ska gå fint på ett led.  

På tisdagen var vi nere på Nanjing Massacre Memorial Museum. 
Det var ju så att Japan invaderade huvudstaden, som då var Nanjing, den 13 december 1937. Under 6-8 veckor våldtog, torterade avrättades ca 300 000 civila. Det är ett stort museum med mycket bilder och utgrävningar med skelett m.m. Och på flera bilder finns swastikan avbildad tillsammans med Röda Korset. Men på den här tiden var den en godhjärtat organisation som hette The red Swastika Society som verkade ungefär som Röda korset. Från början är det ju en Buddhistisk/Hinduistisk symbol. 

På väg till museet körde vi förbi denna bilen.  '
Jag förstår inte hur personen i bilen tänkte när han valde att ha texten på bilen.

Museet är jättestort!

På kvällen åkte vi först till Jonas jobb och tittade och sen till Teppanyaki restaurang på kvällen. 

Gott och trevligt!

På onsdagen hade vi släktkalas! Eller ja, den närmaste släkten som finns här i Nanjing, nämligen Svenskfika! Vi träffas hos varandra en gång i månaden och denna gången var det min tur att stå för värdskapet och fika. Det är riktigt trevligt att träffa alla. Vi är ungefär 25 st svenskfamiljer här.

På torsdagen var det dags för ännu en utflykt. Jag var tvungen att åka ner till H&M för att köpa shorts till barnet eftersom dem växer så det knakar nu. MEN inte fanns det shorts där, nä nä för nu är det nämligen höst i Nanjing...Jo, jo 25 grader och sol??!! Allt under 30 grader är höst och vinter och då är det tjocka jackor, koftor och mössor som säljs. Jag köpte dock två par långbyxor till dem. Det blir väl snart lite kallare och då kan dem ju ha dem. 

Efter shoppingen blev det en STOR kopp kaffe

På fredagen fick jag lite ångest. Jag pluggar ju också....Så nu när det har varit så mycket roligt med mina föräldrar så har jag nästan glömt bort att läsa och skriva litteraturdiskussioner. 

Så fredagen fick bli en hemmasittardag med plugg och inlämning av första uppgiften. 

Mamma och pappa roade sig själva borta på lilla torget vid skolan. 

Detta är en glad och nöjd kille! Tillsammans med fyra andra bagare så gjorde dem hallongrottor och cupcakes!
Det var svårt för en hemkunskapslärare att stå tyst och ha händerna på ryggen.
 Jag kan säga att( tyvärr!) Hugo nästan aldrig får vara med när jag lagar mat eller bakar.
Det kan ju tyckas konstigt men när jag bakar eller lagar mat hemma så ska det gå fort och det gör det inte riktigt när Hugo är med.
Nu får det bli ändring på det! Han var riktigt duktig och han förstod Brenda,kvinnan som höll i bakkursen, perfekt fastän hon bara pratade engelska.

Se så fina! Å goda blev dem också!

Direkt efter bakningen var det simträning på skolan. Hugo är ju inte så förtjust i det. Han ÄLSKAR vatten och är ett riktigt vattendjur men när det kommer till att lära sig simma så får han lite panik. Varje lördagmorgon pågår övertalning ända tills vi sitter på bassängkanten. Han tyckte inte det var så jätteroligt i lördags heller så vi gav honom en sorts morot...OM han kan simma vid jul så åker vi till Legoland i sommar. OM det nu skulle vara så att han inte kan simma så åker vi ändå men han får gärna tro att det hänger på om han kan simma eller inte. OCH jag tror verkligen han kommer simma alldeles snart bara han knäcker koden och då kommer han ha sååååå roligt!

Idag söndag har vi fördrivit tiden att gå på marknaden vid Fu Zi MIAO. Trevligt men mycket folk!!

Tillökning, sjukhus, Shanghai och en massa hejsan hoppsan!

Japp, detta är det senaste tillskottet i familjen! En eldriven vespa. Och NEJ...ingen åker utan hjälm.. 

Fredag den 28 september

Hugo och Gustav leker som vanligt och inte vildare än vanligt, men plötsligt ligger Hugo på rygg och har ramlat. Han gråter och jag sätter honom i soffan. Plockar ut ett korvpaket från frysen och håller mot bakhuvudet som han slog i golvet. Efter 10 minuter säger han att han börjar se suddigt. Ja, ni fattar va?! Man blir ju något hispig som förälder i det läget och inte mindre när man bor så här. Jag ringer till Jonas som precis hade kommit till ett möte som (tack och lov) blivit försenat. Det är ju inget annat att göra än att ringa SOS International akutnummer. Där får jag prata med en läkare i Peking som också bokar tid så fort som möjligt nere på kliniken här i Nanjing. Jonas vänder hem och tar med sig Hugo. 

 
Nere på kliniken inväntar läkaren och efter undersökningen blir det transport till ett närliggande sjukhus för ct-röntgen. Nu mådde Hugo som sämst. Kräkte hela tiden fast det inte fanns nåt kvar att kräka upp.
Jonas beskrev röntgen som löpande band princip. Patienterna låg på rad och skjutsades in en efter en. Inget röntgenskydd heller att tala om. Eftersom Hugo inte ville titta uppåt så fick Jonas vara kvar inne hos honom. Men ingen skyddsväst som man brukar få i Sverige. 

Efter röntgen blev det transport tillbaka till kliniken. 
Hugo slumrade till en stund och när han sedan vaknade så var han hungrig. Då fixade dem på kliniken hamburgare, pommes och cola från hotellet bredvid.

Först ville dem bara ha kvar Hugo en timme för observation men under den timmen ändrades detta till ett dygn.
Då började arbetet med att hitta ett sjukhus som dem kunde övernatta på. 
Vi fick välja mellan ett sjukhus i Shanghai (en bilresa på 4 timmar) eller ett sjukhus i Nanjing. Nackdelen med att välja ett i Nanjing var att OM det skulle bli kritiskt så är det ju som sagt 4 timmars bilresa. Det hinner hända väldigt mycket på dem timmarna. 
Vi tyckte att Hugo var såpass bra att vi valde ett sjukhus här i Nanjing. 

En megastor skillnad på att hamna på sjukhus i Kina och på ett sjukhus i Sverige är att här i Kina får du tillgång till ett rum och läkarvård övrigt ingår ej. Alltså man får själv ta med sig toalettpapper, vatten, mat och sängkläder. 
Jonas chaufför fick åka till McDonalds och fixa det som behövdes.
                                                                                         


                                                                                               Hugos lilla hjärna

Detta var ambulansen. Inga bälten och den körde med blinkande ljus och ljud hela vägen. 
I Sverige om en ambulans vill köra om så kör man ju åt sidan i möjligaste mån men här blir ambulansen istället prejad av privatbilister. Ingen respekt här inte....

Jag och Gustav åkte ner på lördag lunch och stannade tills överläkaren hade sagt sitt. Vid 16- tiden var vi alla på väg hem igen! Lycka! 

I väntan på överläkaren. 

Som 6-åring är det vääääldigt svårt att förstå att man inte får göra vissa saker. Hugo kunde inte förståååååå varför han inte fick spela spel på Ipaden. Inte helt ok att heller titta på film men kortare stunder tillät vi att  han faktiskt fick titta lite på film...Allt för husfridens skull.

På måndagen åkte vi bil till Shanghai för att hämta min mamma och pappa som kom med flyget från Sverige.

Eftersom det är en stor helg för kineserna. Dem firar Moon festival, Mid-Autumn Festival. Det är många kineser som åker till sina släktingar och därför fanns det inga tågbiljetter att få tag på.

Detta med trafiksäkerhet är inte Kinas starka sida. 

Alltså mycket kan jag tycka är konstigt med kineser och deras kultur men vad är det som säger att min västerländska kultur fungerar så mycket bättre? Det är väl egentligen vad man är van vid? 

I allafall, en sak som jag inte tycker är ok är att dem inte verkar ha bilstolar till sina barn. 

Och väldigt bristfällig bältesanvändning. Dem packar in sig i bilarna som om dem ska åka 20 km/h och då skulle det säkert fungera hyffsat om en krock skulle inträffa. 

MEN kör man i 120 km/h och krockar OCH dessutom har barn i knät i framsätet. HUVVA!

Vi såg en hel del barn som satt i knät utan bälte och gärna i framsätet och tyvärr körde vi förbi några bilolyckor också. Dessutom är det fyrfiliga motorvägar men ingen snabbfil eller slöfil utan man kryssar hej vilt mellan alla filerna och tutar för att visa att "här kommer jag".

 Vi visste att deras flyg var lite försenat så då tog vi och åkte till fakemarknaden och köpte lite mer eller mindre onödiga saker..

Nöjd och glad kille

Resan hade gått bra trots förseningen i Köpenhamn och dem var glada att vara framme. Och vi var jätteglada att dem kom hit. Vi tog det lite lugnt och åt hotellets goda buffé på kvällen och lite Happy hour med ost, kex och vin....

Efter frukosten på tisdagen begav vi oss till Science och Technology museum. Att vi inte skulle vara ensamma visste vi eftersom kineserna hade lov. Det var hur häftigt som helst! Vi hade kunnat gå där hur länge som helst men det var väldigt mycket folk och det var svårt att se överallt. I närheten av museet finns en fakemarknad och den besökte vi naturligtvis

Gick man bakom duken så var man med i filmen!

Häftig arkitektur

 Denna häftiga byggnad kallas "Kapsylöppnaren", eftersom den ser ut som en kapsylöppnare där uppe. Det är Shanghai World Financial Center och med sina 492 meter den högsta byggnaden på kinesiska fastlandet.

 

Mormor hade med sig pyssel.

Nä inte idag...

Jag har ganska mycket att skriva om men idag hinner jag inte:(...
Imorgon åker vi till Shanghai för att möta mamma och pappa som kommer från Sverige! Det ska bli så roligt och vi ser verkligen fram emot att dem ska vara hos oss några veckor.

Jag skriver mer när vi kommit hem från Shanghai!

Kram

Mamma Mia! Vilken vecka.....

Den första roliga saken som hände var på tisdagen då det var Internationell matlagningskurs. Vi var sex deltagare som lärde oss laga asiatisk mat denna gången. Mycket gott och snabblagat!

Under tiden som vi lagar mat börjar sms och mail komma. Det är demonstrationer utanför vårt bostadsområde och skolan. Vi gör klokt i att stanna inne och låta Ayis eller chauförer handla och hämta våra barn på skolan om det skulle behövas. Blir ganska så nervös när man är nere i stan och man har ingen aning om hur det är där hemma. Min Ayi skulle ändå hämta Gustav men jag tycker det är lite olustigt om dem ska gå hem om det är demonstrationer på vägen. Jag får Jonas att åka till skolan och hämta upp dem och då är det inte ett spår av någon demonstration. Då känner man sig lite dum;). 

Men hellre safe than sorry....

På vår väg hem efter matlagningskursen körde vi igenom en demonstration. Det gick väldigt lugnt till och massvis med poliser överallt.

Demonstrationerna har att göra med dessa öar utanför kusten som kineserna anser som sina och detsamma gör japanerna...

 

I fredagskväll åkte svenska Nanjingfruarna ner till stan och åt på teppanyakirestaurang. 

Mycket gott och trevligt!

Därefter gick på och sjöng lite kareoke på KTV. Vi fick ett stort rum och oj vad vi sjöng! Och skrattade! 

Här har vi Sussie och maskoten....

Detta kort tog jag på övervåningen av vårt rum. 

För en månad sedan såg jag någonstans att musikalen Mamma Mia! skulle spela i Nanjing. Tänkte att det skulle vara så roligt att få se/höra den på kinesiska. 

Tyra, en av dem svenska ungdomarna satt barnvakt. Vi var borta hela eftermiddagen och killarna hade haft det så roligt hemma.

 Känns så skönt! 

Det kommer bli fler utflykter utan barn hädanefter. 

Det var en upplevelse att bara vara i salongen. Även fast det var 15 minuters paus i mitten så var det en en väldig aktivitet på kineserna under hela föreställningen. Dem gick på toa, pratade i telefon, gick o handlade chips och dricka....

Veckorna går så fort!

Hej!

Jag har total skrivtorka! 

Veckan har innehållit:

* En förmiddag om hur och vad dem yngre årskurserna lär sig. Som jag förstod det så jobbar dem i perioder. T ex nu jobbar dem med hur folk bor och jobbar. Dem får besöka ställen där folk jobbar, dem bygger upp miniatyrmodeller av glasspinnar, ja...summan är att dem jobbar några veckor med samma tema i alla ämnen så dem får en helhetsbild. Mycket bra tycker jag!

* Skräddaren kommer hem till oss och syr upp kläder. I måndags kom han tillbaka med lite klänningar till mig, skjortor och kostym till Jonas och skjortor till barnen. Han är väldigt duktig!

* I fredagskväll hade vi trevliga vänner hemma på tacos. 

* Fredag, lördag och söndag var det underbart väder! 

Klarblå himmel, 25 grader varmt och strålande sol. Trodde emellanåt att man var i Sverige....

* Gustav var på gympan i lördags. Hade han inte tyckt att det var så roligt som han nu tycker hade jag inte gått dit. Det är såååå oorganiserat! Tacka vet jag barngympan på söndagar i Mosås! Här är det tänkt att en förälder är supervising, alltså hjälper läraren att hålla koll och se till så att barnen gör det dem ska. OCH vi har fått schema på när man är supervising parent MEN dem lyser med sin frånvaro...Som tur är  finns det ju alltid några föräldrar som ändå finns till hands...

* Idag söndag var Jonas med och spelade fotboll. Det är några pappor som träffas på onsdagkvällar och tränar och så ibland spelar dem match. Idag spelade dem mot lärarlaget men tyvärr förlorade dem :(.

* Efter fotbollsmatchen åkte vi ner till ett ställe som heter Confucius Temple, Fuzi Miao. Det är ett tempel med massor av trevliga små affärer och trånga gränder. Hit kommer vi åka många gånger.

Tror bilderna talar sitt egna språk....

Vi hörs nästa vecka!

Den där Johnsongenen

Tjillevippen på er!

Som ni vet har jag och barnen varit ensamma denna veckan. Jonas har varit en sväng till Lettland och Sverige.
Eller ensamma och ensamma...Nä...vi är verkligen inte ENSAMMA.
Vi som bor här är som en stor enda familj. Är det någon som är ensam så ser vi till att den personen inte känner sig ensam iallafall. Sen är det upp till personen om man vill ta emot eller inte.
Det finns inte en chans i världen att en dag går utan att man har haft kontakt med någon vän här OM man inte själv vill. Det är en helt fantastisk känsla som alla borde få känna på.
Jag ska komma ihåg detta när jag flyttar till Sverige. Att bara ta sig tid att fråga hur en annan människa mår om man kan underlätta på nåt sätt om man märker att nån mår dåligt.
Det är kanske lätt att sitta här å säga när man inte gör så mycket annat. Det är väl klart att det är annat när man jobbar och stressar...Men det kanske är då man behöver det mest?
Oj, så filosofiskt det där blev! Hej å hå!

Jo, Johnsongenen...
Den har väl funnits i släkten Johnson (som jag då kommer ifrån) alltid men jag märkte den först hos min nu 22-åriga brorson (inga namn...vill inte hänga ut nån...;)). Den finns i mina bröder också och vår pappa och hans bröder å ja....våra förfäder (och lite i mig) men jag var mitt upp i det när vi växte upp så jag tänkte inte på det förrän min brorson visade det. 
Ska inte bara hänga ut min äldsta brorson. Genen finns i hans bröder och deras kusiner också.


Den här genen har säkert fler namn. Det finns säkert varianter i andra släkter.

1. Genen är medfödd. Alltså INTE brist på uppfostran. Som man lätt kan tro.
Det kan handla om en full fruktskål. Det är bara att kasta sig handlöst över och strunta i om nån annan får nåt...Ta medans det finns annars får du inget! Oavsett hur många gånger man säger till sitt barn att lugna sig så är allt som bortblåst i denna stund.

2. Uppfinningsrikedom. Både bra och mindre bra. Hugo har ända sedan han var riktigt liten skruvat sönder ALLT. Han vill se hur det ser ut inuti. Han testar att rita på väggar. Han ska testa ALLT!
Alltså, jag måste vara med honom hela hans vakna tid för att vara säker på att han inte testar saker som han inte borde. Detta är otroligt enerverande!

3. Ständigt detta bråk/tjafs med syskon (i detta fallet Gustav). En retssticka utan dess like! och nä, det är inte bara Hugo utan Gustav kan han med. Det är frustrerande att det ska bråkas och tetas hela tiden. Min svägerska (som är mamma till den äldsta brorsonen och även hans två bröder) uttryckte det så bra: Bröderna bråkar med varandra men står enade mot yttre hot. Det är nog så det är nu på skolan för Hugo. Han vill veta vart Gustav är hela tiden och ta hand om honom. 

4. Jäklar anamma. Detta har jag ännu inte sett så mycket av hos mina barn. Tycker Hugo mest blir tjurig om han inte får som han vill, inte direkt så att han jobbar hårdare för att få det han vill. Detta kanske kommer med åren.

5. Energi. Mina barn är som duracellkaniner. Hade dem kunnat klättra på väggar och tak hade dem aldrig varit på golvet. Säkert! Så jag är väldigt glad att mina barn stupar i säng (oftast) vid 19.00 tiden. Skulle aldrig ha orkat ha dem uppe till 20,21 på kvällen. 

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om denna genen, men det får räcka för idag.
I helgen var Gustav på sin gymnastik och Hugo...nä...ingen simskola...Han vill verkligen inte gå i simskola. Det tjänar ingenting till att tvinga honom. Funderar på om man skulle träna simning med honom varje lördag när Gustav är på gympa...Hmmm vi får se.

Igår hade Nanjing International Club sin grillfest. En trevlig tillställning, men eftersom Johnsongenen var så påtaglig så stannade vi en timme och sen knallade vi hem till vår lilla vrå.

Nu får det nog räcka!

Ha det så gott alla, Kram

I fredags var det pingvindag på skolan. Alla uppmanades att klä sig i svart och vitt för att visa skolans anda! Amerikanskt så det förslår....

Gustav har fått sin badmössa och glasögon. Han fick även byxor. 

Mysiga bröderna i biorummet i lördags morse.

Jag förstår mamma. Det är jobbigt att inte jobba....

Hej!
Ja, det är väldigt lätt att leva i denna bubblan. Man vänjer sig lätt vid att fylla upp dagarna med saker som i det vanliga, normala livet anses som lyx.

En dag när jag var helt slut av varmt väder, motion och någon ytterligare aktivitet så sa Hugo till mig...-Jag förstår mamma. Det är jobbigt att inte jobba...( därav rubriken).

Denna veckan har bara innehållit mycket (nästan stressigt) trevligheter!

Varje morgon börjar med att jag åker med Jonas och pojkarna till skolan och när vi har lämnat dem går jag en 2 timmars power walk. Ibland ensam men oftast är det minst en till. Mycket trevligt!

Beroende lite på vad vi gör efter träningen så duschar jag antingen hemma eller på skolan. Runt skolan finns det mesta nämligen. En dag gick vi på pedikyr och en annan dag manikyr. Därefter äter vi lunch runt skolan eller i skolans cafeteria.

En gång i månaden har vi svenskfika. Då träffas vi hemma hos varandra, fikar och har det mycket trevligt! Eftersom man är så långt ifrån släkt och vänner i Sverige så är dem här träffarna ovärderliga.

Fram tills i onsdags så var jag låst efter 12.30 då jag hämtade Gustav på skolan. Min Ayi (hemhjälp) fick nämligen passerkort till skolan så hon kan hämta Gustav. Det innebär att jag har (om jag vill) fram till 15.00 att göra vad jag vill. Gustav älskar Ayi! Han leker hellre med henne än med mig så ni förstår att han blir jätteglad att hon hämtar ibland.

Jag har börjat med kinesiska. I onsdags satt jag uppkopplad mot Sverige och distanskursen i nybörjarkinesiska. Det är inget lätt språk, men roligt! Varje onsdagskväll mellan 20-22 ska jag gå kursen och därimellan är det självstudier.
Den 10 september börjar min andra distanskurs. I specialpedagogik. Hoppas den också blir rolig och givande.

Hur går det för Hugo då? Jo, det verkar som om han börjar komma in i det och ja, det kommer lite tårar ibland, men det känns som om det går bättre. Han kom hem en dag med ett kärleksbrev från en klasskompis och i fredags hade han fått diplom för att han var The learner of the week....KUL! Sen vet jag inte riktigt för vad...Det står Principled...Jaha...principfast...hmmm...

Nu har Jonas åkt till Sverige och Lettland. Han blir borta i en vecka. Det kommer bli tomt, men vi kan inte vara på nåt bättre ställe igentligen. Ett kontaktnät på 25 personer med i princip gångavstånd och hemhjälp och chaufför. Plus inget jobb att behöva vara pigg på.....

Vi får väl se vad jag skriver om en vecka!

Tjingeling!