The move to Nanjing and the return to Sweden: Den där Johnsongenen

Tjillevippen på er!

Som ni vet har jag och barnen varit ensamma denna veckan. Jonas har varit en sväng till Lettland och Sverige.
Eller ensamma och ensamma...Nä...vi är verkligen inte ENSAMMA.
Vi som bor här är som en stor enda familj. Är det någon som är ensam så ser vi till att den personen inte känner sig ensam iallafall. Sen är det upp till personen om man vill ta emot eller inte.
Det finns inte en chans i världen att en dag går utan att man har haft kontakt med någon vän här OM man inte själv vill. Det är en helt fantastisk känsla som alla borde få känna på.
Jag ska komma ihåg detta när jag flyttar till Sverige. Att bara ta sig tid att fråga hur en annan människa mår om man kan underlätta på nåt sätt om man märker att nån mår dåligt.
Det är kanske lätt att sitta här å säga när man inte gör så mycket annat. Det är väl klart att det är annat när man jobbar och stressar...Men det kanske är då man behöver det mest?
Oj, så filosofiskt det där blev! Hej å hå!

Jo, Johnsongenen...
Den har väl funnits i släkten Johnson (som jag då kommer ifrån) alltid men jag märkte den först hos min nu 22-åriga brorson (inga namn...vill inte hänga ut nån...;)). Den finns i mina bröder också och vår pappa och hans bröder å ja....våra förfäder (och lite i mig) men jag var mitt upp i det när vi växte upp så jag tänkte inte på det förrän min brorson visade det.
Ska inte bara hänga ut min äldsta brorson. Genen finns i hans bröder och deras kusiner också.

Den här genen har säkert fler namn. Det finns säkert varianter i andra släkter.

1. Genen är medfödd. Alltså INTE brist på uppfostran. Som man lätt kan tro.
Det kan handla om en full fruktskål. Det är bara att kasta sig handlöst över och strunta i om nån annan får nåt...Ta medans det finns annars får du inget! Oavsett hur många gånger man säger till sitt barn att lugna sig så är allt som bortblåst i denna stund.

2. Uppfinningsrikedom. Både bra och mindre bra. Hugo har ända sedan han var riktigt liten skruvat sönder ALLT. Han vill se hur det ser ut inuti. Han testar att rita på väggar. Han ska testa ALLT!
Alltså, jag måste vara med honom hela hans vakna tid för att vara säker på att han inte testar saker som han inte borde. Detta är otroligt enerverande!

3. Ständigt detta bråk/tjafs med syskon (i detta fallet Gustav). En retssticka utan dess like! och nä, det är inte bara Hugo utan Gustav kan han med. Det är frustrerande att det ska bråkas och tetas hela tiden. Min svägerska (som är mamma till den äldsta brorsonen och även hans två bröder) uttryckte det så bra: Bröderna bråkar med varandra men står enade mot yttre hot. Det är nog så det är nu på skolan för Hugo. Han vill veta vart Gustav är hela tiden och ta hand om honom.

4. Jäklar anamma. Detta har jag ännu inte sett så mycket av hos mina barn. Tycker Hugo mest blir tjurig om han inte får som han vill, inte direkt så att han jobbar hårdare för att få det han vill. Detta kanske kommer med åren.

5. Energi. Mina barn är som duracellkaniner. Hade dem kunnat klättra på väggar och tak hade dem aldrig varit på golvet. Säkert! Så jag är väldigt glad att mina barn stupar i säng (oftast) vid 19.00 tiden. Skulle aldrig ha orkat ha dem uppe till 20,21 på kvällen.

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om denna genen, men det får räcka för idag.
I helgen var Gustav på sin gymnastik och Hugo...nä...ingen simskola...Han vill verkligen inte gå i simskola. Det tjänar ingenting till att tvinga honom. Funderar på om man skulle träna simning med honom varje lördag när Gustav är på gympa...Hmmm vi får se.

Igår hade Nanjing International Club sin grillfest. En trevlig tillställning, men eftersom Johnsongenen var så påtaglig så stannade vi en timme och sen knallade vi hem till vår lilla vrå.

Nu får det nog räcka!

Ha det så gott alla, Kram